Majkie!
Tänk att jag träffade Mikhal när jag var 15 år. Vi träffades på Standbaden och första intrycket var: okej inte min typ. Hela den kvällen var helt underbar. Första kyssen jag fick av honom gjorde mig knäsvag. Jag tänkte: Oh my good he knows his shit.
Jag tog bussen hem och direkt när jag kom hem så ringde jag till honom. Vi pratade säkert i 3 timmar. Sen dan efter så träffades vi igen hemma hos Stoches. Sen blev vi tilllsammans. Han var min räddning och jag tror på något sätt att jag var hans räddning. Länge hade jag mått dåligt men när jag träffade Mikhal så försvann det. Då kunde jag inte tänka på mig själv längre och att jag mådde dåligt. Det enda som betydde något var att jag skulle vara världens bästa flickvän och alltid finnas där för honom. Kanske var jag en lite för bra och hängiven flickvän för han fick nog och gjorde en dum sak som sårade mig något fruktansvärt.
Jag minns den dagen som igår, dagen då han berättade att han varit otrogen. Hela min värld rasade samman. Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Allt jag hade gjort för honom var att älska honom och funnits där för honom.
Vi hade ett uppehåll som slutade med ett nytt försök igen. Han kan inte ha haft det lätt min lille plutt, för fy fan vad jag hade svårt att lita på honom. Om jag var svartsjuk innan jag träffade honom så är det inget jämfört med vad jag blev senare under förhållandet. Speciellt när man kollade på lite bilder på hans data och hej: en hand innanför en tjejs tröja. What's up with that?
Aja kan inte nämna alla dumma saker som både han och jag har gjort för då skulle jag får skriva en hel jävla bok och det pallar jag inte!
Vi var tillsammans i nästan tre år, sen gjorde vi slut för vi stod inte riktigt på samma spot. Så han träffade andra och jag träffade andra men vi kunde inte släppa varandra. Komiskt va?
Och nu har vi vatt singlar i nästan 2 år eller nått och ändå så är det till lille Makjie man åker varje lördag när man vatt ute och festat. Helt sjukt.
Jag älskar fortfarande det lilla säret och han påstår sig älska mig på nån konstig vänster. Men han vill inte ha mig som flickvän just nu, men om 2 år så kanske han vill. Jag är helt jävla lost. Hur faaaaan kan man inte vilja ha någon nu men om 2 år så duger jag? Shiit ska jag vänta på honom så länge? Av hela mitt hjärta så vill jag glömma honom, gå vidare och få vara lycklig igen. Jag kan bara inte, dum som jag är. Han har fått mig att tvivla på mig själv, jag är osäker och känner att är jag inte god nog för honom så varför skulle jag vara det för nån annan? Jag är en söt tjej, rolig, har ambitioner och vill alla väl. Det finns säkert nån där ute som leter efter mig. Bara för att han inte inser vad han har framför ögonen så kanske nån annan gör det. Blir bara så frickin mad på honom. Han vet att det är vi två, han vet att han kommer aldrig träffa en tjej som mig. Vi är av samma skrot han och jag, vi är flummiga, störiga och skruvade. Tillsammans bli vi ett. Han vet allt om mig: mina dåliga och bra sidor, mina skratt, mina tårar, när jag är irriterad, sur, glad, ledsen. Jaa ALLT! Och jag känner också honom utan och innan. Varför vill man byta ut det?
Vi har diskuterat detta så jävla många gånger och jag bli aldrig klokare. Blir bara så jävla arg på mig själv att jag inte ens kan räcka till för den personen som jag älskar mest. Bådar gott för framtiden. Problemet med mig är att jag alltid vill vara bäst: i fotboll, på att sjunga, dansa, som flickvän, som vän mm. Jag försöker så jävla mycket att vara bäst för honom men han ser aldrig det. Så länge han trivs och mår bra så räcker det för honom. Tanken på att han kan såra mig längre fram i tiden gör inte honom något. Jag skulle aldrig vilja såra honom medvetet. Men jag är jävligt rädd för att det kommer bli så. Antingen så sårar han mig när han hittat nått bättre eller så sårar jag honom genom att släppa taget.
Det sjukaste är att jag hoppas att han hittar nån annan för då tvingas han släppa taget om mig. Även om jag kommer bli fruktansvärt ledsen så slipper iallfall jag att såra honom genom att säga: Du Mikhal jag har träffat nån annan.
Aja kommer alltid älska honom och han kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta. Han vet om det men jag vet aldrig vart jag står i hans ögon och det gör så jävla ont.
Ha de underbart / Pussar till er alla ♥
Jag tog bussen hem och direkt när jag kom hem så ringde jag till honom. Vi pratade säkert i 3 timmar. Sen dan efter så träffades vi igen hemma hos Stoches. Sen blev vi tilllsammans. Han var min räddning och jag tror på något sätt att jag var hans räddning. Länge hade jag mått dåligt men när jag träffade Mikhal så försvann det. Då kunde jag inte tänka på mig själv längre och att jag mådde dåligt. Det enda som betydde något var att jag skulle vara världens bästa flickvän och alltid finnas där för honom. Kanske var jag en lite för bra och hängiven flickvän för han fick nog och gjorde en dum sak som sårade mig något fruktansvärt.
Jag minns den dagen som igår, dagen då han berättade att han varit otrogen. Hela min värld rasade samman. Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Allt jag hade gjort för honom var att älska honom och funnits där för honom.
Vi hade ett uppehåll som slutade med ett nytt försök igen. Han kan inte ha haft det lätt min lille plutt, för fy fan vad jag hade svårt att lita på honom. Om jag var svartsjuk innan jag träffade honom så är det inget jämfört med vad jag blev senare under förhållandet. Speciellt när man kollade på lite bilder på hans data och hej: en hand innanför en tjejs tröja. What's up with that?
Aja kan inte nämna alla dumma saker som både han och jag har gjort för då skulle jag får skriva en hel jävla bok och det pallar jag inte!
Vi var tillsammans i nästan tre år, sen gjorde vi slut för vi stod inte riktigt på samma spot. Så han träffade andra och jag träffade andra men vi kunde inte släppa varandra. Komiskt va?
Och nu har vi vatt singlar i nästan 2 år eller nått och ändå så är det till lille Makjie man åker varje lördag när man vatt ute och festat. Helt sjukt.
Jag älskar fortfarande det lilla säret och han påstår sig älska mig på nån konstig vänster. Men han vill inte ha mig som flickvän just nu, men om 2 år så kanske han vill. Jag är helt jävla lost. Hur faaaaan kan man inte vilja ha någon nu men om 2 år så duger jag? Shiit ska jag vänta på honom så länge? Av hela mitt hjärta så vill jag glömma honom, gå vidare och få vara lycklig igen. Jag kan bara inte, dum som jag är. Han har fått mig att tvivla på mig själv, jag är osäker och känner att är jag inte god nog för honom så varför skulle jag vara det för nån annan? Jag är en söt tjej, rolig, har ambitioner och vill alla väl. Det finns säkert nån där ute som leter efter mig. Bara för att han inte inser vad han har framför ögonen så kanske nån annan gör det. Blir bara så frickin mad på honom. Han vet att det är vi två, han vet att han kommer aldrig träffa en tjej som mig. Vi är av samma skrot han och jag, vi är flummiga, störiga och skruvade. Tillsammans bli vi ett. Han vet allt om mig: mina dåliga och bra sidor, mina skratt, mina tårar, när jag är irriterad, sur, glad, ledsen. Jaa ALLT! Och jag känner också honom utan och innan. Varför vill man byta ut det?
Vi har diskuterat detta så jävla många gånger och jag bli aldrig klokare. Blir bara så jävla arg på mig själv att jag inte ens kan räcka till för den personen som jag älskar mest. Bådar gott för framtiden. Problemet med mig är att jag alltid vill vara bäst: i fotboll, på att sjunga, dansa, som flickvän, som vän mm. Jag försöker så jävla mycket att vara bäst för honom men han ser aldrig det. Så länge han trivs och mår bra så räcker det för honom. Tanken på att han kan såra mig längre fram i tiden gör inte honom något. Jag skulle aldrig vilja såra honom medvetet. Men jag är jävligt rädd för att det kommer bli så. Antingen så sårar han mig när han hittat nått bättre eller så sårar jag honom genom att släppa taget.
Det sjukaste är att jag hoppas att han hittar nån annan för då tvingas han släppa taget om mig. Även om jag kommer bli fruktansvärt ledsen så slipper iallfall jag att såra honom genom att säga: Du Mikhal jag har träffat nån annan.
Aja kommer alltid älska honom och han kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta. Han vet om det men jag vet aldrig vart jag står i hans ögon och det gör så jävla ont.
Ha de underbart / Pussar till er alla ♥
Kommentarer
Trackback